Åklagaren Rolf Hillegren har hamnat i blåsväder sedan han har haft fräckheten att uttrycka kritik mot den urvattning av våldtäktsbegreppet som feministerna i riksdagen har givit upphov till.
Varför är detta intressant? Jo för ju mindre som krävs för att kunna fälla och spärra in män för påstådd “våldtäkt” desto svagare blir rättssäkerheten för gruppen män. Tidigare har det räckt med att en kvinna påstått att hon blivit våldtagen för att mannen skulle spärras in, för när ord stått mot ord så har kvinnans ord alltid vägt klart tyngre än mannens. Feministerna eftersträvar ju ett samhälle där män inte har någon rättssäkerhet alls, och därför är det så glädjande att se en person inuti själva systemet som reagerar mot denna bedrövliga utveckling.
“Förr visste alla vad en våldtäkt var.
I dag måste man dessvärre fråga sig vilken typ av våldtäkt någon råkat ut för, om man vill veta vad som hänt.
Detta beror på att vi numera har ett våldtäktsbegrepp som rymmer ett stort antal beteenden – såväl med som utan våld.”
Jag är mycket imponerad av denne Rolf Hillegren för det mod han visar upp genom att öppet ta strid i denna fråga. Även om han kanske inte på förhand var fullt medveten om vilken reaktion han skulle komma att ge upphov till.
“Om en 25-åring med fagra löften förmår en 13-åring till samlag är detta klandervärt och ska bestraffas, då det strider mot gällande rätt. Kärnfrågan är dock om det förtjänar två års fängelse.
Den som besvarar frågan med ja, bör betänka att det krävs mycket för att någon i Sverige ska dömas till ett så långt straff. En kniv i buken med tillhörande livsfara taxeras ofta till ett års fängelse.
Det är beklagligt att de som stirrat sig blinda på ordet våldtäkt inte inser att här finns ett problem som inte är obetydligt.”
En av hans mest högljudda kritiker är feministen och manshataren Madeleine Leijonhufvud vid Stockholms universitet, som inte anser sig behöva några direkta sakliga argument i sin kritik utan hon nöja sig antagligen med att ha konstatera att åklagaren Rolf Hillegren inte visat prov på tillräckligt stark statlig feministisk anda, genom att han verkar kämpa mot den sedan många år oroande utvecklingen att allt fler män ska kastas bakom galler för allt lindrigare förseelser riktade mot kvinnor.
Madeleine Leijonhufvuds tämligen osakliga och förnuftsbefriade kritik kan läsas nedan.
